nej de är precis vad jag inte gör. kan inte gå vidare kan inte släppa det. jag vill inte fly för de kommer alltid att komma tillbaka till mig. jag vill inte flytta så adam måste byta dagis han har det så bra där han går nu. skogen precis brevid, pulkabackar på gården och massor av barn att leka med, underbar personal, ja allting är bra de finns ingen ja inte är nöjd med. en del i personalen har ja kommit så nära, dom vill alltid prata o krama om en när man kommer. jag vill att mitt kommande barn ska gå på samma dagis möta samma underbara personal som tagit hand om adam.

minnesbilder som kommer tillbaka, kommer jag någonsin kunna hantera det utan att bryta ihop, kommer ja kunna gå vidare och lägga minnes bilderna bakom mig. dom kommer alltid att finnas där men hur ska ja lära mig att leva med dom. väntar fortfarande på att få tid hos kurator/psykologen på barnavdelningen på sjukhuset men inget händer. vissa dagar kan jag inte leva med det, det gör så ont att minnas. varje gång en tanke eller bild kommer upp så börjar ja gråta. klarar fortfarande inte av att prata om det helt, vet inte hur många som vet vad som egentligen hände. kan inte skriva om det i bloggen ja mår så dåligt över det, jag tar på mig all skuld för de som hände och ja skäms för att ja känner mig som en dålig mamma hur kunde det hända, varför lämnade jag honom själv dom sekunderna varför, varför, varför! tankar om vad som kunde ha hänt tar över jag orkar inte mera, kan inte längre hålla tårarna inne, kan inte bita ihop längre. nu sätter vi på en film och går och lägger oss.

Ni och bäbisen är de jag lever för! Jag älskar er oerhört mycket!